I Nara finns ett väldigt stort tempel. Så stort att det råkar vara världens största träbyggnad. Tydligen har det en gång i tiden varit två gånger så stort, men det brann ner och jag gissar på att man inte hade råd att bygga det lika stort igen.


Vi trängdes med massor av skolbarn och fascinerades över hur man kunde bygga så stora byggnader på 700-talet. Sjukt.


Inuti världens största träbyggnad bodde världens största bronsbuddha. Det är synd för det går verkligen inte att visa på bild hur stor den var. ENORM hur som helst.


Eller alltså jag kan ju säga såhär: Näsborren är så stor att en människa kan åla sig igenom den.


Det testade skolbarnet såklart gärna. Man säger att man får tur resten av sitt liv om man klarar av att komma igenom hålet som alltså är lika stort som ena näsborren. Vissa var verkligen helt desperata att komma igenom och de slet i varandra som bara den!

Efter några dagar i Kyoto åkte vi vidare till Nara, en stad som var huvudstad innan Kyoto. Som jag har förstått det så flyttade de över makten när när en buddhistisk munk förförde konungens dotter och var nära på att ta över hela riket. Hur som helst- enligt buddhistisk tro är rådjur "messengers of god" och är därför heliga. Detta märktes än idag, då 1200 rådjur, eller tydligen dovhjortar, spatserade runt helt fritt i stadens stora park.


De flesta var väldigt tama och vissa hade till och med lärt sig att buga tillbaka om man bugade åt dem. Bara i Japan.


Man köpte deercrackers för en tia och med en gång blev djuren som galna. De visste PRECIS hur mycket mat man hade och hur de skulle få tag på den. De buffades, förföljde, stångades och bet. Lite läskigt till och från. Kexen var borta i ett nafs!


Det här var favoriten. Han bara låg i gräset och tyckte det var mysigt att bli klappad. Några meter bort gick en liten ettårig pojke upp på ett rådjurs rygg. Han ville rida!

En dag åkte vi till ett museum mitt ute ingenstans som heter Miho museum. Vi tog tunnelbana, bytte linje, åkte pendeltåg och sen buss i en timme kanske. Åkte långt in i skogen och såg snart inga hus alls. Historian bakom det är att en väldigt konstintresserad förmögen man dog, och hans fru och dotter bestämde sig för att använda pengarna från arvet till att bygga ett museum för alla hans saker. De anlitade arkitekten I.M. Pei, alltså han som har gjort både gamla World Trade Center i New York och Louvre. man gick igenom den här tunneln som vinklade sig perfekt för att man skulle se hängbron som ledde till det vita museumet.


Vyen över skogen och bergen var minst lika häftigt som själva utställningarna. Långt bort på berget mittemot såg man två enorma byggnader som tillhörde en hemlig sekt som tydligen hade varit med och investerat i Miho.


Arkitekturen var så häftig med massa konstiga vinklar, olika material och nivåer. Dessutom blev man alldeles svimfärdig när man tänkte på att det var en enda person som hade ägt alla dessa saker. Allt från verktyg från Mesopotamien, 6000 år gamla bronsstatyer och risväggar från de mest kände klassiska japanska konstnärerna.


På kvällen åt vi Kyoto-sushi vi hade peppat som tusan. Det är alltså traditionellt man har ätit det eftersom Kyoto inte är en kuststad. Fisken är inlagd i vinäger för att den skulle klara den långa färden. Man har varken soja eller wasabi till serveringen! Tyvärr var bitarna för stora och det smakade inte i närheten så gott som vi trodde det skulle vara.


Vi gick vidare till en izakaya där ALLT kostade 23 kr. Vi beställde in allt möjligt; majs, edamamebönor, kycklingspett, ris. Och massa drinkar såklart.

Vi hade ett eget litet bås där man kunde dra ner en rullgardin så att man fick ett eget litet rum. Vi spelade galenpanna och en gång råkade servitrisen avslöja Emils lapp. Hon tyckte att det var hemskt roligt att det var en bild på en hund och att det stod "Hachiko" i hans panna.
Vi gick snart vidare till Pontocho och gick till en bar där föreståndarna ÄLSKADE geishor. Tyckte att det var häftigast i världen och visade mer än gärna vilka tjejer som var mest populära, äldst och yngst. Vi kollade i något som liknade en amerikansk high school-fotobok med bilder på de nya geishorna och lärlingarna. Fint.

En dag i Kyoto råkade vi gå förbi en stämpelbutik. Något jag inte visste om mig själv sedan tidigare var att jag tydligen älskar stämplar. Fick en smärre identitetskris där inne i butiken när jag insåg att jag ville ha allt, samtidigt som allt var så fasligt dyrt. Det var en gammal gubbe och något jag tror var hans dotter som gjorde alla stämplar- karvade ut alla mönster i gummiplattor och limmade fast på träklossar precis bakom disken. Inte konstigt att det kostade!


Guldfisken blev såklart favoriten. Och alltså, guldfärgen överlag. Wow. Det ser ut som att det är en tunn guldfilm som ligger på pappret. Om någon vill gå till butiken så ligger den i hemska Sanjo Covered Arcade i downtown Kyoto. Gå INTE dit för något annat än detta. Ett hemskt ocharmigt område. Massa fula affärer under tak. Förutom denna då. (Däremot är området precis väster om arkaden väldigt mysigt. Dit kan ni få gå.)


Emil köpte ett mönster. Han sa att det blir fint när han skickar fakturor. Jag tror honom!

När vi efter Gero-stoppet kom fram till Kyoto blev Emil livrädd för att han inte fattade ett ord av vad den gamla taxichauffören sa. Att ingen av oss, inklusive taxichaffisen hittade vägen till hotellet gjorde inte saken bättre. Efter att ha virrat runt hur länge som helst hittade vi tillslut. Som tur var visade det sig också att det bara var just den gubben som hade sådan extrem dialekt. Vi begav oss snart till Nanzen-in, ett stort fint tempel med massa häftiga risväggar målade med guld att kolla på.


De hade såklart också en sådan fin krattad trädgård med blodlönnar och dammar och allt. Fint.


Snart började solen gå ner och vi promenerade lite i Maruyama-parken.


Överallt vi var kunde man se den fina fina skogen. Önskar att vi hade haft tid och utrustning till att vandra i den.


På kvällen åt vi på ett okonomiyaki-hak. Emil slutade aldig ragga på vår bordsgranne. Jag och Sara bara suckade och lät honom hålla på.


Det här är alltså okonomiyaki. Jättekonstig mat men också jättegott. Det är alltså en omelett med ungefär allt man kan tänka sig i. Lök, kött, bläckfisk, räkor, sjögräs, grönsaker, whiskey och bonito. Sen toppad med majonäs och teriyakisås.


Promenerade genom Gion på väg hem och fick en skymt av några geishor. Sov gott på golvet i vårt eko-hotell.

Vi trodde vi var hemskt smarta när vi gick upp 06.15 för att ta första tåget till lilla staden Gero, men det var uppenbarligen en tabbe. Gero är en liten liten stad som också ligger uppe i bergen. "Gero" betyder charmigt nog "kräks" på japanska men kan också vara ljudet en groda ger ifrån sig, dvs "kwak". Staden hade valt att ha en groda som maskot. Det är förövrigt något nästan alla städer har- en maskot. Ska visa lite exempel en annan dag.

Hur som helst. Gero är känt för sina varma källor, onsen. Vi såg framför oss hur vi skulle ligga och koka i en massa olika naturliga pooler och hoppa från ena till andra hela dagen. Så var det inte.
Vi kom dit 08.45, ätit frukost på tåget och var peppade på att börja bada. Då visade det sig att alla badställen huserades av hotell och inte öppnade förrän tidigast 12.00. Peppen!
Vi fick helt enkelt gå runt i staden i mer än två timmar. Snart börjar det såklart regna och vi hade lämnat paraplyna på stationen. En sak som är lustig med japanerna är att de aldrig skulle få för sig att gå ut utan paraply när det regnar. Då stannar man hellre under ett tak tills det har slutat, oavsett hur lång tid det tar. Nu är ju vi inte japaner så vi bestämde oss för att springa. Sprang förbi många gapande munnar tills vi stannar för att vila under ett tak. Då kommer en kvinna i en familjevan och frågar på japanska vad vi letar efter. "Mat" svarar vi. Vilken mat som helst. Hon funderade någon sekund och springer sedan ut i regnet för att öppna bildörrarna åt oss. Vi tackar tusen gånger om och hon ber i sin tur förlåt för att det regnar när vi kommer och hälsar på i hennes stad. Hon försöker hitta ett matställe åt oss men är inte så nöjd. Upprepar gång på gång "Vänta nu, vänta nu. Paraply!". Till slut säger hon att vi först ska åka hem till henne för att hämta paraplyer. Åker upp säkert tio minuter i bergen och när hon tillslut stannar bilen för att hämta paraplyer har vi utsikt både över staden, dalen och floden. Otroligt vackert.
På väg ner slutar det regna och nu bad hon istället om ursäkt för att vi kommer behöva släpa runt på paraplyerna trots att det inte regnar. Säger att vi får dem som present men vi kan lämna dem på stationen när vi åker om vi inte vill ha dem, så att någon annan kan få dem istället. Hon hjälpte oss hitta ett matställe och sprang sedan iväg.
Helt otroligt. En sådan sak händer bara i Japan. Vi bestämde oss där och då att vi i framtiden skulle vara extra snälla mot turister i Stockholm.

Vi fick bada lite tillslut, men vårt mod sjönk ju fler ställen vi gick till. Såg inte alls ut som det gjorde på vår ryokan eller där vi har badat tidigare i Tokyo. Det var snarare plastiga stora badkar med fisljummet vatten. Som tur var hittade vi ett bra ställe tillslut. Där delade jag och Sara vårt bad med ett gäng skvallriga tanter 75+. En av dem råkade spruta vatten i ansiktet på mig medan vi tvättade oss och sen stod de och stirrade på oss när vi bytte om. De tyckte det var otroligt roligt att vi var så långa och bleka.

En av kvällarna i Takayama åt vi på en traditionell restaurant. En stor träbyggnad där man satt på golvet och hade en grill i mitten av alla bord. Blev välkomna av en stor mama-san som frågade var vi kom ifrån, sprang iväg en stund och kom tillbaka med en liten handskriven ordlista som någon tidigare svensk besökare hade hjälpt henne med. "Verukommuna!" ropade hon åt oss. Vi hjälpte henne lägga till några ord på listan tex öl (eru), blanda (buranda), hejdå (heyu dou) osv. Var väldigt förvirrade när hon resten av kvällen försökte kommunicera med dessa ord!


Maten ni ser på bilderna var helt otroligt god. På första bilden har man inte blandat än, på andra är den redo att ätas. Allt på restauranten kom från områden: köttet var Hida-beef (Hida är alltså prefekturen Takayama ligger i), grönsakerna var plockade uppe i bergen, riset var odlat precis utanför staden. Ölen var lokalbryggt. Det här var lite av prefekturens specialrätt- en egen liten grill med ett magnoliablad på. På magnoliabladet ligger miso-pasta och bergsgrönsaker och så klart Hida-köttet som bara smälter i munnen. SÅ.GOTT.
(För övrigt är dessa två Saras bilder. Tack Sara!)

Dagen efter badandet gick vi upp tidigt och gick på frukostjakt.


Hittade snart ett ställe några dörrar bort. Egentligen var det typ en jazzklubb och alla gamlingar satt inne och rökte. Som tur var fanns det ett litet bord utanför också. Där satte vi oss och åt fluffig toast, sallad, ägg och svart kaffe medan vi kollade på fåglar och karpar i vattnet.


Började snart röra oss mot närmsta FamilyMart för att köpa mellis- skulle nämligen gå upp på ett berg.


På den här platsen hade det en gång i tiden legat en enorm borg som kunde hålla utkik efter fiender. Vi pratade om hur jobbigt det måste varit att få upp stenblocken: vi tyckte att det var jobbigt att gå upp bara släpandes på oss själva.


Det var skönare att gå nedförs. Mötte en skäggig bergsget på vägen ner också, han var fin.


Kollade på lite tempel som låg utspridda lite här och var kring bostadshusen. Alla människor vi såg hälsade glatt på oss och hade onaturligt välvårdade trädgårdar.


Åt ramen till lunch. Vår servitör dansade samtidigt som han plockade av borden. Det var fint!


Promenerade lite till på ett annat berg innan vi gick hem och badade lite mer. Åt hida-beef bimbimpap till middag och somnade tidigt.

Denna dag gick vi upp tidigt för att hoppa på en buss från Shinjuku. Vi skulle åka i 6 timmar och köpte allt spännande godis vi kunde hitta innan vi gick ombord.


Vi åkte genom alla möjliga slags landskap, och eftersom vi åkte upp i berget förändrades även växtligheten. Först var allt samma gröna nyans, men ju högre upp vi kom blev färgerna mer växlande. Snart kom vi till överblommade körsbärsträd, och ännu senare kala träd och körsbärsbomsknoppar. Temperaturen gick från 25 till 12 grader.


Snart stannade vi på en rastplats och slängde i oss en lunch på 20 min. Jag åt ris med mera och Sara och Emil ramen. Sara fick skummad äggvita i sin soppa vilket var väldigt lustigt. Såg ut som någon hade spottat i den. Alla stirrade något extremt på oss och man märkte att det inte kom många västerlänningar hit.


Målet på vår bussfärd var en liten stad vid namn Takayama. Ganska liten och sömnig och bara populerad av gamlingar, men fin ändå. Jag har varit där tidigare med familjen 2006. Men det var ju ett tag sen.




Vi kom snart fram till stationen och gick till vår ryokan. Blev välkomna av en gumma som knappt nådde mig till axlarna och skrattade konstant. Riktigt öronskärande häxskratt som man inte kunde låta bli att skratta åt. Hennes man skrattade exakt likadant fast några tonarter mörkare. Blev bjudna på fint macha-te på våra tatamimattor i det enorma rummet vi bodde i. Kvällen spenderade vi i detta rum; 50-gradigt vatten med tillhörande tvättplats. Dessutom - mixed gender! Inte helt vanligt.  Att man kunde låsa dörren om sig uppskattades det också. Öppnade fönstret och kollade ut på floden som rann precis utanför. Ungefär det mysigaste jag har gjort på länge.

Nästa dag var det oförskämt varmt och vi åkte till Daikanyama. Fikade med crêpe och kaffe.




Hela Daikanyama är ett område som ligger på en kulle men massa fina små affärer och fik. Vi råkade däeimot gå ifrån området hela tiden eftersom vi sökte oss till nerförsbackarna som var så sköna att gå ner för. Då var det bara att vända och gå upp på kullen igen.


På kvällen åt vi Korean BBQ tlll middag. Skammen när man är de enda på hela restauranten som får haklappar. </3

Dagen efter vår karaokekväll mådde vi förstås som vi förtjänade. Vaknade runt lunch och upptäckte att det var SOL ute. Släpade oss ut, köpte matlåda på Shibuya Food Show och begav oss till fina Yoyogi koen.


Saras fina bento.


Yoyogi-koen är så himla himla fint. Om du är i Tokyo- gå dit en solig dag. Helst en söndag, då är parken full av liv. Men annars kan det vara skönt att komma bort från vimlet ett litet tag. Ligger precis vid Harajuku på Yamanote-linjen.


På kvällen åt vi ät-hur-mycket-du-vill sukiyaki och shabu-shabu. Båda är grönsaker och kött man kokar själv i buljong, skillnaden är att shabu-shabun har olja i sin buljong och man doppar sakerna i sesamsås och sojasås efter kokning. Sukiyakin har mer smakrik buljong men man doppar den bara i ett rått ägg. Hur gott som helst. Dessutom är det oerhört underhållande att laga maten själv!


Efter maten köpte vi klubbor och gick till närmaste spelhall och fotade purikura. Bilderna får ni se en annan dag!

Andra dagen åkte vi till Ebisu och åt stark ramen på ett nudelhak nära stationen. Kände oss hemma i området och insåg att varje gång vi är i Ebisu SPÖREGNAR det. För övrigt är det en fint ställe om man tar sig bort från storgatan och upp mot Daikanyama.


Äcklade oss lite över 0-kalori efterrätten vi köpte på FamilyMart. Sladdrig och dallrig och smakade inget vidare.


Tog tunnelbanan till Roppongi och gick på Mori Art Museum, som tyvärr inte alls var lika bra som sist. De har i alla fall ett fint panoramafönster på 56e våningen, men som ni ser såg man inte något vidare. Ungefär här var vi så trötta att vi höll på att börja gråta. Försökte fika men Roppongi är verkligen ett område som inte är särskilt trevligt.


Efter middagen tänkte vi något i stil med "Äh vad tusan, nu struntar vi i att vara trötta. Vi går och sjunger karaoke!" Sagt och gjort. Vi körde på karaoke nomi-houdai vilken innebär att man betalar kanske 120 kr för att få sjunga karaoke och dricka hur många drinkar man vill i en timme. FARLIGT. Man lyfter bara på en telefonlur och säger vad man vill ha så kommer drinkarna upp till ens rum. När det är tio minuter kvar ringer de och frågar om man vill sjunga en timme till, och då är det väldigt svårt att säga nej. Efter några timmar rullade vi ut från karaokestället och vidare till en liten liten bar på andra sidan gatan. Pratade med vår bartender Hiroko-san och fick örhängen som present av henne. När vi kom ut var det ljust. Gjorde säkert bort oss på väg hem till hotellet. Ingen minns riktigt. MEN det var hur som helst en superkväll!

På grund av avsaknad av internet samt adapter till datorn kan vi låtsas att vi är i Japan nu istället.
I verkligheten har jag varit hemma en vecka, men det behöver vi inte låtsas om. Tur att jag har hela resan i färskt minne i alla fall! Bättre sent än aldig brukar man säga va? Så, nu kommer det. Dag för dag.


Vi kom fram till Tokyo tidigt på morgonen, lämnade väskor på hotellet och gick ut i regnet för att äta frukost i Harajuku. Promenerade i regnet till Meiji Jingu med blöta skor. Gjorde inte så mycket.


Här är själva templet med sina två enorrma träd.


Här är Sara! Min kära kusin som är som en syster till mig. Vi gick på bageriet Andersen som säger sig ha "danskt bröd", men det är snarare väldigt japanskt. Vitt bröd utan kanter, friterade currybröd, banankakor och bönfyllda bullar. Inte något fullkorn så långt ögat kan nå såklart. Efter ha smällt i oss melonbröd gick vi till hotellet för att "vila tio minuter". Det gick inget vidare och vi vaknade fyra timmar senare istället.


Hamnade så småningom på Tomigaya Terrace, en rastaurant/bar som ligger nära lägenheten vi bodde i sist.

Peppen! Förbereder mig genom att läsa böcker skrivna av finaste författaren.
1 vecka kvar.

När jag var sex år gav jag jämt mormor komplimanger för den här asken. Tyckte det var det finaste jag någonsin sett i hela mitt liv! En dag fattade hon mina hintar och jag fick den som present. Sen dess har jag inte haft en använding för den en endaste gång. Man behöver inte riktigt en ask för så små saker!


Men idag när jag skulle ta med mig örhängen att ha på mig efter jobbet kom jag och tänka på den lilla asken. Och tänka sig, de passade precis! En sidnot är att jag köpte örhängena i Indien för 2 kronor i våras. Ganska fina tycker jag om man matchar dem rätt!

Idag hängde jag upp fåglarna i taket! Har även köpt material till klädstång och bokhylla. De ska sättas upp senare i veckan så fort vi fixat så att någonting ens kan skruvas upp i våra hemskt tunna gipsväggar.


Hur som helst kommer jag i fortsättningen vakna med detta ovanför huvudet! Fint, ja?

Ikväll har jag varit som vilken normal person som helst och spenderat min lördagskväll till att vika minimala små origami- svalor med papper från Japan. Det var pilligt som tusan men hemskt fint att man fick plats med sju små fåglar i sin hand lite senare. Väl värt mödan!


Jag brukar se till att göra den finaste varianten med uppblåst kropp. Lite pilligare, mycket finare! Nu ska jag göra fåglarna till en mobil att hänga upp i taket över sängen.

Idag hälsade vi på bebis i Eskilstuna. Kan inte sluta förundras över hur små spädbarn är! Deras lillfingernaglar. Deras näsborrar och öron. Så. Sjukt. Små. Fattar inte hur man kan bli så stor så snabbt sen. Nu vill jag också ha en liten bebis som ler med ena mungipan, gäspar, pruttar och sover.

Idag var det kallt. Önskar lite att jag hade köpt den där knäppa tantmössan på Omotesando. Den var varm. Jag skulle behöva lite värme.

Jag har aldrig varit parfymtjejen. Eller. Jag var aldrig parfymtjejen. Kanske hade några olika sorter hemma, men alla hade jag fått i present och ingen av dem kändes som mig. Men alla dussin provförpackningar mamma har fått genom jobbet varje år har jag testat många. Och alltid, lika obekväm. Huvudvärken som kommer inom en minut när man går in på en parfymavdelning hjälpte ju inte den heller! På något sätt lyckades jag ramla in på en parfym som kändes rätt för kanske lite mer än ett år sedan. En parfym jag inte vet någon annan som har. Som varken luktar tant eller 13-åring. Som varken är för tung eller för lätt, för söt eller för stark. Den luktar viol. Viol och mint. Helt otrolig. Jag använde den varje dag och folk kände lukten och tänkte "det luktar Hanna." Men när den började ta slut gick jag tillbaka till Åhléns City för att köpa en ny. Slut. Fanns inte. Kommer inte att finnas igen. Fyra månader har jag nu gått runt utan en parfym alls. Identitetskris x100. Letade igenom halva Frankrike i somras. Fanns inte. Gissa om jag blev glad när denna låg på postkontoret här om dagen!


Pappa fixar biffen. I superpaket dessutom!


Dubbelt så stor flaska som innan plus en handkräm. Nu är jag lugn igen. Nu känner jag mig som mig själv igen. Jag öppnar asken flera gånger per dag och suckar av lycka och glittrar med ögonen. SÅ glad är jag. TACK PAPPA.