1. Min favoritchoklad ändras nästan varje dag medan jag äter mig igenom hela Pralinhusets sortiment. Men jag tror jag kommer stanna på den här ett tag. 72 % kakao, varken syrlig eller besk och rund i smaken. MUMS.


2. Minipepparkakshus att sätta på kaffemuggen. Finfint och jag önskar att jag skulle orka göra sånt. Pyssligt.
(klicka på bilden för länk)

3. Fotobloggen feaverishphotography.com/blog. En fotograf som samlar lite favoritmaterial hos andra fotografer.


4. Handgjorda girlanger från thisneckofthewoods på Etsy. Sån där sak man vill ha men ändå inte.
Vad skulle jag med den till liksom? Men ändå. GILLAR.

Såhär ser det ut utanför mitt fönster idag. Jag inser sakta men säkert att det är vinter från och med nu.

Idag svängde jag och Emil in på il caffé för att ta en kaffe med Siri, Nike och Simon. Alla hade fullt upp med sina datorer. Oss gjorde det inget.


Emils syster Siri skulle kunna vara världens finaste tjej med lika fint hår. En av mina absoluta favoriter.


Jag råkade av en slump sätta fast en sked på Siris dator. Klonk sa det. Galen sak att datorer är magnetiska på vissa ställen. Knäppt knäppt knäppt.

Jag vet inte riktigt alls varför jag bloggar här. Det här är ju Japanbloggen. Det är bara något som tar emot med att skapa något helt nytt. Att börja om från början. Jag trivs ju här!

Jag trivs i Stockholm också. Jag har fått ett jobb. Heltid! Den ni. Jobbar numera som chokladexpert. Fråga mig en fråga om kakaobönor och jag kan den. Eller, nja. Inte riktigt än. Men jag står i en chokladbutik hela dagarna och säljer finchoklad. Inte helt illa. Jag måste provsmaka allt och kunna allt om chokladtillverkning. Det är faktiskt riktigt roligt att lära sig saker när man verkligen vet att man kommer ha användning för informationen man puttar in i huvudet.

Saker rullar på. Sen vi kom tillbaka från Japan har jag blivit ett år äldre. Fyllt nitton. Helt värdelös ålder. På ett sätt kan man ju tänka att just därför får man se till att göra den bra på andra sätt. Få helt ordning på lägenheten. Resa mer. Lära sig nya saker. Hitta mervärde. Det tror jag på. Så får det bli.

Det är ju lite så. Varje höst kommer den. Och man vill åka härifrån, men nej. Det går inte alltid.
Men förändring behöver man. Helt plötsligt råkade jag bleka ögonbryn och topparna i håret. Helgalet och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Känner mig lite som ett litet cancerbarn!

Har fått mina föraningar om att dessa snart kommer att dimpa ner i min brevlåda!






Fint visst!

Och nu är vi hemma. Har känt hur kallt Stockholm är. Kallt men fint. Himla trevligt att träffa vänner och familj. Åh vad man kan sakna. Tänkte visa några sista bilder från Tokyo.


Den näst sista dagen var vi på Insomnia Lounge med Viola, Jaeson och Nana. Det var hemskt ledset att säga hej då, men ändå hur trevligt som helst såklart.


Fintjejer.


Dagen efter det checkade vi ut från vårt rum och begav oss till Shinjuku för att bo på hotell en natt. Det regnade precis hela dagen. På ett sätt är det också fint på grund av alla fina paraplyer.


Vi spelade dart innan vi gick för att äta en sista middag i Japan. Det var hur roligt som helst! Första gången i mitt liv. Åh vill testa igen.

Nagatsuki kommer inte att vara lika aktiv längre, men jag har ändå fått mersmak för det här med bloggandet.
Kika in om några dagar igen för att se om ni hittar en ny bloggadress vetja!

Köpte mig ett par skor idag! Kängor för att vara exakt.


Högst opraktiskt och lite konstigt, men åh så fina! Rea och allt. Känner på mig att jag, sockor och vita docs kommer att bli bästa kompisar i höst.

Idag köpte jag ett fint bröd till oss att äta på tåget på väg till Shinjuku. Därifrån skulle vi nämligen ta ett annat tåg till Mitaka, där Ghiblimuséet ligger!


Där gick vi runt och kollade på fina skisser och liknande från deras filmer. Vi fick även se en liten kortfilm om Totoro som man bara kunde se där. Ledset, skulle vilja titta på den varje kväll egentligen. Som en god nattsaga. Emil köpte med sig en liten Totoro hem.


Vi drack Ghiblimuséets egenbryggda öl (!) med kanske världens finaste etikett. Att ölen inte var en blaskig lager var också ett plus!


Klockan blev sex och det blev mörkt. Vi tog kattbussen till stationen och åt favoritsushi till middag.

Ikväll träffade vi en japansk vän som tog med oss till Ikebukoro där man hade festival.


Där kunde man testa på kingyo sukui, en lek som går ut på att man ska håva in så många guldfiskar som möjligt med en liten spadel gjord av rispapper innan pappret går sönder. Det var svårare än vad man kan tro!


Trots det visade det sig att jag var en riktig fena på det! Jag fångade 10 mot Emils 2. De frågade om vi ville ha med oss guldfiskarna vi hade fångat i en plastpåse, men vi tackade vänligt nej.


Vi gick till en restaurant och åt hur mycket god mat som helst. Det här är Michiko! Himla fin tjej. Det var hon som scoutade mig för fotojobbet här om dagen! Hon tyckte det var väldigt konstigt att jag och Emil inte har planerat giftermål ännu, vi har ju varit tillsammans i tre år! När Emil var på toaletten skyndade hon sig att säga till mig att Emil är en fin kille och att jag ska gifta mig och skaffa barn med honom så fort som möjligt. Kulturskillnaderna säger jag bara. Nu ska vi sova för att orka upp till modevisningen imorgon. Natti!

Vid 20-snåret promenerade vi till Shibuyas stökiga gator för att inte missa allt med Tokyo den här dagen. Vi åt glass.


Och Emil köpte en present åt sig själv som han har spanat på ett tag nu. Han blev himla glad att han fick tag i en eftersom de verkar vara slutsålda i hela Tokyo!

Idag har vi haft fullt upp hela dagen.


Först fotades jag tidigt tidigt på morgonen en bit utanför Shibuya. Vi var hemma hos en av tjejerna vilket var hur mysigt som helst. Vi blev bjudna på frukost och sen satte vi igång och fotade i 4 timmar.


Hon fotade analogt, så vi tog först polaroidbilder som exempel så vi kunde se hur det blev. Jag lägger upp bilderna så fort jag får dem!


Åkte direkt från fotningen till rehersal på skolan. Sminkades, satte på kläder, fota, tvätta av smink, byta kläder. Paus en timme och fick världens godaste riskakor som syns lite på bilden. Åt kanske 20 stycken!


Sen förflyttade vi oss till en annan våning där vi skulle provgå.


Helt plötsligt hade det gått fem timmar!


Sen gick vi ut i spöregnet och in på närmsta ramenställe. Mums!

Vi lever! Det har bara varit så hemskt mycket nu. Vi har flyttat två gånger och igår var vi på kontoret för boendet i Shinjuku för att be om ersättning osv osv. Igår fyllde Emil år, och nu ska vi pallra oss iväg till Ebisu efter tre timmars sömn för att jag ska testa smink och hårstyling inför modeshowen. Emil får agera tolk, som vanligt.

Mer med bilder senare. Puss.

Igår när vi skulle sova runt klockan ett började vi fundera på dessa utslag jag har på hela kroppen. I början skyllde vi på värmen, men de har bara växt och blivit fler hela tiden. När vi pratade om det insåg vi att jag fått nya efter varje natt! Jag bad Emil googla bedbugs, med en tanke på att de är harmlösa och ungefär som kvalster. Det är de inte. De är en halvcentimeter stora och kommer ut och biter en på natten. Mina utslag såg exakt ut som exempelbilderna, och efter lite letande hittade också en bedbug som gömde sig bredvid sängen. Vi blev sjukt äcklade och bestämde oss för att klä på oss igen och gå ut.


Efter lite nattsushi på favoritstället där kocken hälsade på oss genom att säga "Välkomna hem!" sjöng vi karaoke. I början låg tankarna mest på monsterbaggar som kommer och biter oss när vi sover, men efter ett tag lossnade det.


Vi sjöng oss hesa i en och en halv timme. Telefonen på väggen använde man för att ringa till bartendern som sen kom in och gav en det man hade beställt.


När vi kom ut var det ljust och morgon.


Jag hittade blommor som jag självklart tog med mig hem. Klockan var sex på morgonen och alla tankar på bedbugs var borta. Nu vaknade jag för ett tag sen med ännu fler bitmärken. Nu oroar jag mig bara hur tusan det ska gå på fotojobben eftersom betten är så stora och synliga. Ungefär som riktigt stora myggbett. Kliar gör de också. Vi har mailat de som fixar boendet, så jag hoppas att vi får flytta så fort som möjligt. Det här går inte.

Idag var vi på Tokyo game show. En mässa där man visar upp alla möjliga nya (mest japanska) spel.


Kvinnobilden är ju som bekant inget vidare här. Mycket tjejer i bikinis och pumps som gubbar kunde fota. Här var det två tjejer som skjöt zombies i högklackat och urringat.


Fanns såklart hur mycket cosplay som helst. De visade mer än gärna upp sig och posade framför 100 kameror. Överlag var mässan spännande men kanske inte så mycket för mig som inte är så spelintresserad att jag kan köa i två timmar för att spela 10 minuter på ett spel som släpps nästa år. Jag satte mig på en bänk och löste sudoku. Eftersom ljudnivån var x antal decibel över det tillåtna i Sverige gick jag till sjukstugan för att fråga efter öronproppar. Det där med kommunikationen gick sådär och sjuksköterska gav mig tops istället.


På avslutningsceremonin stod alla hjälpflickor för Playstation uppradade på ett långt led. De hade olika kläder på sig beroende på hur långa de var och stod i storleksordning. Kolla på fötterna! Alla står exakt likadant. De bugade i en våg och sen gick vi.


Vi åkte till en restaurant vid Tokyo station och åt lite allt möjligt. Jag beställde "salted squid" och kan säga att det var ett misstag. Jag tänker inte ens lägga upp en bild för att det var så slemmigt. Dessutom var det det saltaste jag har ätit i hela mitt liv! Soban på bilden var godare. Vi lyckades dessutom göra en riktig tabbe. Yakitori-spetten vi beställde smakade inte så mycket, så jag hällde upp soya i skålarna som stod framför oss. Vi doppade och kom överens om att det genast blev mycket godare. Efter en kort stund kommer servitören och ställer fram två skålar och säger "for your soysauce" och jag tänker, "men hallå, vi har ju redan soyaskålar!" men förstår vårt misstag mitt i tankegången. Vi har doppat kycklingen i askkopparna.


När vi hade ätit upp följde servitören med oss ut på gatan för att säga hejdå (som de alltid gör) och vi fick en varsin klubba.

Jag är säker på att ingen av er kan ha missat det här school girl- fenomenet som finns här i Japan. Att skolflickor (förhoppningsvis äldre sådana) är något väldigt sexigt och oskyldigt. Här i Tokyo finns det sexaffärer som säljer använda bomullstrosor och gud vet vad. Högst obehagligt och sjukt. Hur som helst tänkte jag visa en mycket mer oskyldig och fin fotobok vi köpte för ett tag sen!


Boken heter Schoolgirl complex.


Alla bilder är oskyldiga och har ett sånt där lite drömskt ljus i sig så att man lätt tycker om dem.


En av de finaste sakerna är att man inte ser ett enda ansikte genom hela boken.




Väldigt fint som sagt. För övrigt har jag tappat rösten. Jag får gestikulera vad jag vill eller i värsta fall viska. Typiskt att det ska hända nu! Åh vill inte bli sjuk.

Idag var vi på Mori Art museum i Roppongi! Det var hur fint som helst.


Det fanns många fina installationer, som den här snöstormen som bestod av fjädrar. Helt otrolig.


Det var världens längsta optiska glas. 4 meter!


De här filmerna var också fina.


Här är ett lite obehagligt verk föreställande blod. Det pumpades ut nytt från toppen av berget och droppade ner på sidorna.


Det här kan ha varit en av de finaste installationerna. Man kom in i ett stort rum med papper som var upplyst ovanfrån. På många ställen i rummet fick man krypa eller huka sig för att papperet var så nära huvudet. Här och var fanns det sådana här titthål där man kunde kolla vad som fanns på ovansidan. En fin vinterskog!


Efter att ha kollat på den fina utsikten från 53e våningen tog vi hissen ner.


Efter en kort promenad slog vi oss ner för att äta finsushi. Kan ha varit det godaste någonsin! Ål, laxrom, sjöborre, omelett, räka, näst finaste tonfisken, den finaste (fetaste) tonfisken, yellow tail kingfish och den i mitten minns vi inte vad det var. Hur som helst kan det ha varit det godaste vi har ätit i hela våra liv, trots att man började svettas när man såg priserna. Men mmm. MUMS.

Ungefär så här roligt är vädret hos oss nu. Regn, kallt och blä. Jag har på mig en halsduk.

Igår barhoppade vi i Shibuya. Det ligger på sådant trevligt avstånd hemifrån att man slipper ta taxi hem när tunnelbanan slutat gå.


Eller, bar och bar. Här kan man ju ta en öl eller ett glas vin lite var som helst. Så efter en öl på kaffeställen Segafredo gick vi vidare till ett crepperie.


Där låg det trasmattor på golvet och allt gick i vitt. Vi bläddrade i en kattbok och smuttade rödvin.


Det här var första dagen man var tvungen att ha byxor och kofta på sig. Trots alla kläder var det ganska kallt och blött. Riktigt höstväder helt plötsligt.


Vi gick vidare till en bar/ restaurant där den stora glasväggen bakom Emil var bortdragen så att vi satt precis ut mot gatan.


Vi kände strax att det var tid för lite speldande! Vi gick till närmsta spelhall och skjöt zombies.


Och spelade lufthockey. Jag förlorade. Två gånger.


Och såklart, purikura! Fotoautomater med stora rum att posa i, och senare en dator att rita på bilderna med. Just den här automaten var väldigt tjejig och förstorade våra ögon åt oss. Senare kunde man även lägga på linser, lösögonfransar och låtsasmunnar. Emil tyckte förstås att det kändes sådär. Men han posade duktigt ändå!


Nattmaten blev såklart sushi på favoritstället som dessutom är öppet till 05.00. Man ropar till kocken vad man vill ha och han fixar. Tallrikarna har olika färger beroende på hur mycket bitarna kostar (ungefär mellan 4- 20 kronor/ bit). Så när man är färdig säger man bara tack för maten så kommer en servitör och räknar ihop priset för en!