I förrgår var peppen enorm. Med lite strul hade vi i alla fall fått tag på biljetter till Batman på IMAX, premiärdagen och allt.


Vi plockade på oss lite filtar (smart grej!) och råkade äta upp popcornen innan filmen började. Vi köpte en popcornlåda som hade hälften smörpopcorn och hälften karamelliserade. Mums. Vi trodde att skärmen skulle vara ENORM, så vi blev lite besvikna när vi väl kom in i salongen. Det bästa var nog ändå ljudet, hela taket var fyllt av högtalare. Eller alltså, filmen var ju det bästa.

Efter bion mötte vi upp Ryota och Yan som vi hade träffat på en bar några dagar tidigare. Världens finaste männsikor och det känns väldigt trist att åka ifrån dem. Nu ska vi precis möta upp dem igen för att träffa dem för fjärde gången på fem dagar!


Vi gick vidare till Piano Bar, ett minimalt ställe i Shibuya. Där stannade vi tills sista tåget gick och pratade om jordbävningar, partytricks och konstiga jobb.

Hundra sorters bröd i alla bagerier. Bröd fyllt med curry, bröd som ser ut som meloner, minipizzor eller bröd som är lika mjuka och vita som moln.


Mat från Tokyu Food show att ta med som picknick till Yoyogi-koen. Paopao's dumplings är helt otroliga.


Steka sitt eget kött på Taijuen och råka beställa in mat för 6 personer trots att man bara är tre.


Sitta på golvet på restauranger och berätta för personalen hur mycket pengar man vill göra av med, och sedan låta dem bestämma. Bli nöjd.


Äta en helstekt fisk på Kaikaya.


Färdig okonomiyaki, komplett med mayo och torkad fisk.


En kaka vi fick som tröstpresent på Teppen för att vi snart skulle åka hem.


Curry och lassi.

Gå till en sushirestaurang klockan två på natten för att man är så sugen på maguro. Här är tre tonfiskbitar med olika fetthalter. Desto mer fett- desto finare bit. De SMÄLTER i munnen.


Och bästa mellanmålet onigiri. Ris i sjögräs med olika fyllningar- tonfisk & mayo och grillad lax är mina favoriter.

Igår gick vi upp oförskämt tidigt för att åka till Tokyo Sky Tree. Det är världens högsta torn och har bara varit öppet för besökare i några veckor, så kön brukar tydligen vara några timmar lång. Vi slapp det som tur var!


Det var Haruka som tog med oss dit, en tjej jag träffade genom appen Wander.


Allting såg extrem litet ut från 350 meter upp i luften! Man kunde ta ytterligare en snabb hiss upp till 450 meters höjd, men vi skippade det eftersom vädret inte var så pass klart att man skulle se längre ändå.


På ett ställe fanns det golv som var gjort av glas. Små barn och gamlingar vågade inte stå på det, men den här lilla killen lade sig till och med på mage för att kolla ner.


Efter en fika åkte vi till Tsukishima, en stadsdel som ligger väldigt avsides men är känt för sina monjayakis. Det är ungefär som okonomiyaki (japansk omelett) fast plattare och mer vätska. Oerhört gott var det.


Snart var det dags för ännu en fika, man ville inte vara utomhus för att det var så fruktansvärt varmt. Vi åt bakelser på Tokyo Sweets Factory i Jiyugaoka och läste (tittade på bilderna) i fina magasin.


Emil åt en kaka som smakade exakt som pannkakstårta!


Efter att Haruka hade åkt till sin skola åkte vi hem och sov en liten stund. Verkligen inte vana med att gå upp 06:30 på semester. På kvällen gjorde vi en barrunda i Shinjuku och träffade fina människor, senare avslutades allt såklart med karaoke!

När vi hade landat i Kuala Lumpur tidigt på morgonen åkte vi direkt till mina föräldrars hotell för att sova en timme samt äta enorm frukostbuffé. Min mamma, pappa och syster var nämligen också på semester i Malaysia! Vi promenerade i KL och förundrades över hur billigt allt var i jämförelse med Japan.


Kvällen kom snabbt och vi åt middag på plaststolar. Det var jättegott och billigt, men det är en omställning att komma från Japan till Malaysia. I Japan är servicen så bra den kan bli, oavsett vart man är. I Malaysia slänger servitörerna fram bestick de inte räknat och blir sura och suckar när man frågar om inte ALLA som sitter runt bordet kan få bestick.


Vi gick och drack drinkar efter maten och berättade för mina föräldrar vad vi haft för oss sista tiden. Snart blev klockan natt och vi vinkade hejdå till mamma och pappa och hoppade på en buss. Usch, hemskaste bussresan i våra liv. Vår första buss var trasig, så efter någon timme fick vi en ny som också den gick sönder efter en timme. Då gick alla män i bussen ut och lagade motorn med silvertejp. Chauffören körde i 140 på Malaysias hemska vägar medan vi skumpade runt utan bälten och försökte sova någon liten timme den natten. Det gick sådär.


Snart var vi framme på vår lilla strand och resan var ju såklart värd det.


Ja, fina solnedgångar. Varenda kväll satt vi och drack drinkar och kollade åskoväder vid horisonten som bara nådde oss en gång.


Men det mesta av tiden spenderade vi under vattnet. Tog av oss vår utrustning 9 meter under ytan, iscensatte situationer när vi hade slut på luft och såklart kollade på fiskar. Fiskar och hajar och sköldpaddor och bläskfiskar och blåsfiskar och muränor. Häftigaste grejen man har gjort i sittt liv.


När vi hade gjort vårt sista dyk och fått vårt dykarcerifikat firade vi med ett öltorn


och massa mat på enda vettiga restaurangen.


Vi nattpromenerade i det varma vattnet


Och hade nattpicknick i sanden. Snart var våra dagar på ön slut och vi fasade för bussresan tillbaka till KL. MEN denna gång var det kanske den finaste bussen man varit på. Det var vi och två andra personer på bussen, som hade både bälten, stora säten och luktade gott. Väl framme åkte vi taxi i en kvart för att komma till vårt sunkiga hotel som bokstavligt talat låg över gatan från vart vi hoppade på. Så kan det gå. Nu är vi tillbaka i Tokyo och är stressade över att vi snart åker hem. Huvva.

I fredags vaknade vi alldeles för sent efter gårdagens barrunda i Shimo-kitazawa men bestämde oss för att vi ville göra något spännande. Vi satte på de mest bekväma kläderna vi hade och begav oss mot tunnelbanan. Innan dess blev vi fotade vilket vi tyckte var mycket konstigt med tanke på att vi hade klätt oss för att bergsvandra.


Vi tog tåget i 45 minuter till Takao-san, tydligen ett populärt utflyktsmål för tokyoiter.


Vi gick uppför i vad som kändes som en evighet och stannade då och då för välbehövda vattenpauser. Väldigt skönt att byta ut skyskrapor mot cederträd med 6 meters omkrets.


En bit upp fick man en riktigt fin utsikt över Tokyo, som dock hade varit bättre om det inte var så mulet. Vi fortsatte uppåt mot 599 meter över havet och tempel, men när vi insåg att vi var helt ensamma på vägen och trodde vi hade gått vilse frågade vi en polis på moped om vi var på rätt väg. Det var vi tydligen, men han sa att det skulle hinna bli mörkt innan vi kom ner om vi fortsatte. Det kändes läskigt så vi vände om och åkte hem och tog resans mest välbehövda dusch.

En sak man verkligen kan sakna i Tokyo är ordentligt kaffe. Visst, det finns ju Starbucks och kaffe på alla fik, men det är alltid blaskigt. Nu hittade vi i alla fall Omotesando Koffee som ligger en treminuters promenad från där vi bor. Baristan Moa hade lite synpunkter men för mig var det bra!


Dessutom ligger stället i ett japanskt gammalt bostadshus och är väldigt fint (och litet). Så här härligt var det precis utanför ingången.

Just nu sitter vi och pluggar det sista på vår dyknings-onlinekurs. Inatt åker vi nämligen till Malaysia en vecka! Vi tar helt enkelt semester från semestern. Vi ska ta dykarcertifikat, bada, sola i skuggan och äta nudlar. Jag kommer förhoppningsvis uppdatera från ön också, men ifall att något skulle krångla har jag tidsinställt några inlägg.
Hepp!

Snart var det dags för Saras sista dag med oss, och vi startade dagen i Shinjuku Gyoen.


Parken är uppdelad i olika trädgårdar, här är den engelska parken. Allt är extremt välskött och man kan förstå den lilla avgiften man betalar för att komma in!


Denna dag var extrem varm och vi lade oss i skuggan och vilade.


Gick hem från Shinjuku för att byta om och duscha och hoppade in i en purikura-automat på vägen.


Det började kännas lite vemodigt att det var sista kvällen med Sara som sällskap, men vi begav oss i alla fall till restaurangen där vi hade bokat bord.


Vi åt på Kaikaya by the sea och startade med en helt otroligt god fiskcarpaccio. Efter det följde mina räkor, Moas helgrillade fisk, Saras stekta pilgrimsrisotto och Emils tonfisk.


Det blev världens fotofest när tjejerna samt servitören ville fota sig med oss. Vi hade kramp i kinderna efter 20 foton med 6 olika kameror. Servitören ville också att vi skulle följa med på "bubbelparty" för att det var en cool grej. Njaaaaa sa vi.


När vi skulle gå följde såklart all personal med ut på gatan för att säga hejdå. Himla fint ställe!

I måndags åkte vi tåg en halvtimme till Kamakura för lite välförtjänt solning och badning.


Vädret var perfekt; varmt och soligt med svalkande vindar. Vid ett tillfälle satt jag ner och åt en macka när vi plötsligt kände något som åkte förbi precis över våra huvuden. Livvakten började blåsa i sin visselpipa och folk började skrika. Det var ungefär där vi insåg att det som flög över oss var en stor hök som försökte sno min macka! Förstår fortfarande inte hur snabb han var, hade precis tagit fram brödet ur väskan. Det var inte förrän vi gick från stranden som vi hittade en stor skylt där det stod "BEWARE OF HAWKS" samt något i stil med "de siktar in sig på din mat och kommer bakifrån".


Vi övergav alla våra planer på fika och plockade snäckor istället.


Snart började solen stå lågt, så vi började utforska bostadskvarteren i närheten istället och smög in på små tempel som låg inklämda bland husen.


Stannade och fick användning för macro-linsen innan vi somnade på tåget hem som riktiga japaner.

I söndags var det alltså Moas födelsedag! Självklart hade jag glömt att ladda kamerabatteriet, så medan kameran fick ligga hemma åt vi frukost och gick till Yoyogi-parken. Vi smög iväg och köpte en dinosaurieballong till henne.


På eftermiddagen promenerade vi runt på små bakgator efter att nästan alla våra hemliga planer hade gått i stöpet. Vi träffade en fransk bulldog som lät som ett montser.


När kvällen kom passerade vi passande kvarter.


Och hamnade snart på Muteki Mario. Det var proppfullt inne i själva baren, så vi fick sitta utanför på ett tak med telefonledningar som räcke och Mario som sällskap.


Drack en Cute Peach innan vi gick vidare.




Hamnade snart i Golden Gai, ett litet kvarter fyllt av minismå barer som bara rymmer några få gäster.


Satte oss på tredje, minimala, våningen på Albatross bar och drack en GT eller två.


Snart kände vi oss hungriga och satte oss på en sunkig izakaya, beställde in smårätter och makolli och spelade kort.


Gick vidare till sista destinationen, ett enormt karaokerum på elfte vångingen med utsikt över Shinjuku. I hissen upp sa Moa "Åh, nu skulle man haft en rosa peruk!". Tur att vi hade en inslagen sådan i Saras väska!


Vi sjöng/skrek oss hesa i många timmar.


Klockan närmade sig 5 på morgonen och sången dog ut.


Tog taxi hem och avslutade med en kall vatten.

Igår startade vi med att åka till Mori Art Museum för att kolla på deras utställning Arab Express. Ljudet av denna olja-fontän var helt fantastiskt, vattnet/oljan föll nämligen ner på en gummiduk.


Arabisk motsvarighet till purikura?


Utställningen var fin med lite för kort.


Vi gick vidare till ett designmuseum som hette 21_21 Design Sight som visade japanskt hantverk och matlagning. Det var häftigt och intressant, men vi alla var så slut att vi råkade somna under en filmvisning. Mycket pinsamt.
Åkte tillbaka till Shibuya och gick igenom en paraplyhav.


Gick till baren/trädkojan Hide Away Treedom som ligger precis bredvid vårt hus.


Vi kunde tyvärr inte sitta vid fönstret för att det regnade in. Bunkar och hinkar fick våra platser istället.


Gick vidare till Mother kurkku och fick skämmas över den lite fulla mannen bredvid oss som skällde ut personalen å våra vägnar. Typ "Varför får de inte beställa?!", "Varför tjatar du på dem?" "Varför frågar du inte om de vill ha mer att dricka?" Väldigt pinsamt och hemskt.


Vi fick roligt i alla fall!


När vi kom hem till vårt stökiga lilla rum var klockan efter midnatt och vi sjöng ja må hon leva för Moa. Grattis grattis Moa!

Igår åkte vi till Ebisu!


Åt så småningom kall soba som var mycket god. Den japanska lilla 2-åriga pojken som satt bredvid Moa kastade slängkyssar åt mig. Dog för att det var så gulligt.


Snart kände vi att det var dags för ÖLMUSEUM!


Där kollade vi på gamla ölflaskor och posters. Vi avslutade med att dricka öl som tyvärr var blaskig och trist.


Gick ut och väntade på bussen istället..


...och åkte till Seta-onsen! Där spatserade vi runt i våra dräkter innan vi klädde av oss och förflyttade oss mellan 40-gradiga basänger.


Avslutade kvällen med karaoke. Mycket roligt tyckte vi, mindre roligt tyckte min hals. Kråk-Hanna kan man kalla mig nu!

Emil köpte en himla spännande sak här om dagen- en extra lins att sätt framför kameran på iPhonen. Helt plötsligt kan man ta macro-bilder och vi är helt galna och testar fota ALLT. Naglar och tungan ser äckligast ut.

Efter anvslutad picknick i parken åkte vi till ett kanincafé. Kan vara det finaste någonsin, Sara började till och med gråta när två små mjuka kaniner hoppade upp i hennes knä.


Det var cirka fyra kaniner ute åt gången, och de hade det faktiskt riktigt fint där de bodde.


Där satt vi i våra foppatofflor och mådde bra. 900 yen för en halvtimme, inklusive dryck. Hemsida med vägbeskrivning HÄR.


Åh fina fina djur.


Den här lilla ville helst sova med ansiktet tryckt mot gallret, trots att han hade massa plats i sin bur.


Så småningom tog halvtimmen slut och vi åkte till Shinjuku för att få på Tokyu Hands och äta middag.


Vi åt ramen på ett effektivt ramenställe. Betalar det enda soppan som fanns i en automat vid ingången, väntar på en plats, fyller i sina smakpreferenser på ett papper, får soppa, njuter, går.


Gott var det! Trots att nudlarna var väldigt tunna.


Efter vår sena middag promenerade vi hem och kollade på film. Fin dag.

Nästa dag startade vi på det bästa sättet- brunch i Yoyogi-koen med mat från Tokyu Food Show. Mumsmums.
Vi åt takoyaki, makirullar, snowcrab-sushi, tofu, dumplings, molnbröd och nikuman.


Vi satt kvar på vår lilla plats och njöt en stund.


Träffade på världens minsta toypudel när vi skulle gå. Så extremt liten och gullig.


Vi gick för att kolla på gårdarna där hundarna får springa fritt. Det finns olika storlekar rankade 0-5 kg, 5-12 kg och <12 kg. Himla fint tyckte vi. Ägaren till den vita minihunden ville väl att han skulle få träffa på de stora hundarna, men han såg mest rädd ut.